Jag gråter ganska lätt. När jag ser någon sorglig film, när jag är så trött att jag inte vet vad jag ska göra, när jag bråkat med någon. Sen hatar jag att ta farväl av nära och kära... när man inte vet när man träffas nästa gång. Varje gång jag åker hem från min mormor i Stockholm tillexempel måste jag bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta. Jag önskar så att hon bodde närmre. Men att gråta behöver ju inte vara något negativt, man kan ju gråta av glädje också. Fast jag har nog aldrig gjort det. Visst har jag skrattat så jag gråtit men inte blivit så glad att jag bara börjat gråta sådär. Men det kommer väll hända någon gång, hoppas jag.